DF-prokekti
DF-projektet

SUOMEKSI

Publiceringen av dokument som berör Finlands medeltid

Traditionellt anses medeltiden i västra Finland omfatta perioden från det s.k. första korståget 1155/56 till Kalmarunionens upplösning 1523 . Då blev de finska landskapen indragna i den västeuropeiska kulturkretsen och den katolska kyrkans förvaltningsmodell omfattade givetvis också Åbo stift. Kyrkan spelade en mycket framträdande roll vid utvecklandet av en skriftlig förvaltning med en latinsk skriftkultur. I början av 1330-talet började dokument skrivna på svenska med den latinska skriften att förekomma.

Det medeltida ”Finland” var en del av det svenska riket och efter 1362 deltog den finska lagsagan i det svenska kungavalet. ”Finland” eller närmast Åbo stift var dock inte ett enhetligt rike och skapandet av ett medeltida diplomatarium för Finland kan därför ses som en del av det nationsbygge som karakteriserade 1800-talets fosterländska finländare. Samtidigt utgör ett finskt medeltida diplomatarium en mycket praktisk utgångspunkt också för dagens finländska medeltidshistoriker. Det medeltida källmaterialet är fåtaligt, fragmentariskt och splittrat. Utan källutgåvor skulle det vara svårt att bedriva historisk forskning, eftersom varje enskild forskare i så fall skulle vara tvungen att besöka otaliga institutioner också för snabba kontroller av enskilda dokument. Eftersom en stor del av handlingarna finns i arkivinstitutioner utanför landet, har källutgåvorna redan tidigt utgjort en viktig del av forskningsprocessen.

Största delen av de arkiv som skapades i Åbo stift under medeltiden har förstörts. Av Åbo biskopens och domkapitlets arkiv finns endast fragmen bevarade. Med undantag av Nådendals klosters arkiv, som numera förvaras i svenska Riksarkivet, har de finska klostrens arkiv också blivit förstörda. Städerna var under medeltiden viktiga arkivbildare men de finska medeltidsstädernas arkiv är ytterst fragmentariskt bevarade. Av stadsarkivet i Viborg finns enstaka dokument bl.a. kung Birgers skyddsbrev för Karelens kvinnor 1316. Av det omfattande tänkeboksmaterialet som måste ha funnits i de medeltida städernas kistor finns endast några få rester.

Skapandet av ett särskilt diplomatarium för Finland kan uppfattas som både ohistoriskt och som en anomali. Nationen Finland är djupt förankrad i 1800-talet och överförandet av Finland i medeltida sammanhang motsvarar inte den historiska verkligheten. Diplomatariet omfattar tider före Åbo stift grundades och också geografiskt förblir gränsdragningen oklar. Under medeltiden var exempelvis Kaakama gräns mellan ärkebiskopen i Uppsala och biskopen i Åbo. Den viktiga marknadsplatsen Torneå hörde således till ärkebiskopen. Diplomatariets värld överför fritt 1800-talets Finlandskoncept till tidigare århundraden. Samtidigt måste det framhållas att fastän den fria flykten över århundradena medför nationella identifikationsproblem, är Finlands medeltidsurkunder en användbar skapelse. Finlands medeltidshistoria är en form av lokalhistoria och de flesta historiker föredrar därför en så pass omfattande och lös gränsdragning som möjligt.

Diplomatarium Fennicum

Under våren 1998 inleddes arbetet med ett projekt, vars mål var att överföra Reinhold Hausens editerade Finlands medeltidsurkunder till en databas, Diplomatarium Fennicum. Verket Finlands medeltidsurkunder innehåller 6714 dokument och utgör ännu idag, nästan sjuttio år efter att den sista delen publicerades, basen för den finländska medeltidsforskningen. Eftersom Finlands medeltidsurkunder sedan länge var slutsåld och i praktiken endast var tillgänglig på bibliotek, var avsikten att göra databasen tillgänglig via internet. Databasen motsvarar inte direkt innehållet i Finlands medeltidsurkunder. I Finlands medeltidsurkunder ingår nämligen endast regesterna från Hausens källutgåva Åbo domkyrkas Svartbok. För att göra databasen så mångsidig som möjligt har brödtexterna för de dokument som ingår i Åbo domkyrkas Svartbok överförts till databasen.

Databasen Diplomatarium Fennicum utgör ett hjälpmedel och ett komplement till Hausens källutgåvor. Det innebär att de felaktigheter och problem, som ingår i Finlands medeltidsurkunder och Åbo domkyrkas Svartbok, inte har korrigerats. Det skulle ha förutsatt betydligt större resurser än vad som projektet har haft till sitt förfogande. Däremot ger den tekniska lösningen möjlighet för den enskilda användaren att lätt kopiera dokumenten.

Utgångspunkten för arbetet med Diplomatarium Fennicum har varit praktisk. Ansvaret för den källkritiska diplomatariska utgivningen av källmaterial som berör Finlands medeltid innehas traditionellt av diplomatariekommittén som i Sverige utger Svenskt diplomatarium. Däremot försökte redan Hausen och det dåvarande Statsarkivet att tillgodose sitt ansvar för den finländska medeltidsforskningen genom att göra ett stort källmaterial tillgängligt på ett för forskarna bekvämt sätt. Det är denna tradition som nu har följts.

Diplomatarium Fennicum kan inte ses som en ersättning för Finlands medeltidsurkunder och Åbo domkyrkas Svartbok. Den skall komplettera de tidigare källutgåvorna och ge de enskilda forskarna möjlighet att på ett modernt sätt behandla sitt källmaterial. Reinhold Hausens allmänna princip var att åstadkomma en läsbar text och det gjorde han genom att bland annat införa interpunktion och lösa upp förkortningar. Publiceringen av Diplomatarium Fennicum gör en version av verket Finlands medeltidsurkunder på nytt tillgängligt utanför institutioner. Förhoppningen har varit att detta skall bidra till att stimulera medeltidsforskningen i Finland.

Sökmöjligheterna för databasen har koncentrerats till fri sökning. Under projektets gång gjordes försök med att skapa personnamns- och ortnamnsregister. Arbetet med att göra fullständiga register visade sig överstiga projektets möjligheter. Resultatet av arbetet med registren ingår dock i databaslösningen, men det är av vikt att påpeka att namnen från samtliga dokument inte har registrerats med samma noggrannhet. Däremot har texterna i regesterna moderniserats. Stavning och syntax skall motsvara en mera modern svenska, medan ordvalet i mån av möjlighet har bibehållits. Bland annat har verbens pluralformer normaliserats. Avsikten har varit att förbättra sökmöjligheterna i regesterna. Hausen använde inte alltid standardiserad stavning. Hausen utnyttjade och kopierade ofta också regesterna från andra källutgåvor när han överförde något dokument från dem. Detta gäller bland andra Stockholms stads tänkeböcker. Namnen på socknarna i Åbo stift har standardiserats enligt Svenska ortnamn i Finland. För namnen på de socknar som förlorades efter andra världskriget har den svenska namnformen som ingår i Suomenmaa. Också namnen på städerna i Sverige har standardiserats medan de svenska socknarna har fått behålla Hausens skrivform. I mån av möjlighet har förkortningar upplösts. Användaren kan dock jämföra den moderniserade regesten med den ursprungliga. Språket i Hausens källhänvisningar och kommentarer har också standardiserats. Samtidigt har beteckningarna på olika källpublikationer också fått en enhetlig ortografi.

Hausen strävade till att skapa sakordsregister som komplement till Finlands medeltidsurkunder. Registren var dock långt ifrån fullständiga och registreringsprinciperna varierade mellan de olika delarna. De mycket bristfälliga registren kritiserades redan av Birgit Klockars, och därför har sakorden inte beaktats i databasen. Att skapa ett väl genomfört sakordsregister skulle ha krävt helt andra resurser än vad som funnits tillgängligt. Dessutom måste det påpekas att de flesta forskare utnyttjar den kronologiska uppställningen och i ett första skede utnyttjas möjligheterna att granska samtliga handlingar som berör en viss period. Möjligheten att i samband med en sådan genomgång skapa egna sökverktyg är därför betydligt viktigare.

Reinhold Hausen och publiceringen av Åbo domkyrkas Svartbok samt Finlands medeltidsurkunder

Reinhold Hausen har genom sina många källutgåvor spelat en avgörande roll för forskning kring Finlands medeltid. Han föddes 1850 och bodde de första åren i Skarpans på Åland, där hans far tjänstgjorde som militärläkare på Bomarsunds fästning. Redan under skoltiden fick han delta i K.A. Bomanssons utgrävningar på Kökar. Renhold Hausen var en skicklig tecknare och blev tidigt intresserad av fotografering. Han kom senare att höra till de mest aktiva medlemmarna i Amatörfotografklubben i Helsingfors.

Medeltidsforskningen blev det centrala intresset för Reinhold Hausen redan under studietiden. I början av sin vetenskapliga karriär stod den arkivaliska forskningen i förgrunden. Anteckningar gjorda under en antiqvarisk forskningsresa sommaren 1870 i vestra Nyland utkom två år efter resan och verket kompletterades genom publiceringen av dokumentationen från motsvarande resor till östra Nyland, Egentliga Finland och Åland. Redan 1872 blev Reinhold Hausen anställd som extra ordinarie amanuens i det dåvarande Statsarkivet. Han slutförde sina studier 1876 och disputerade år 1881 med en arkeologisk avhandling om Kustö slott.

Arbetet på Statsarkivet ledde Hausens uppmärksamhet i en allt högre grad mot de historiska arkivalierna och det blev helt enkelt mindre tid för arkeologiska och konsthistoriska undersökningar. Det måste dock poängteras att Hausen också utförde utgrävningar i Nådendals kloster på 1870-talet och att han följde med restaureringsarbetena på Kastelholms slott ännu på 1890-talet. Arbetet i Statsarkivet upptog dock Hausens tid i en allt högre grad. Den dåvarande statsarkivarien K.A. Bomansson var sjuklig och Hausen fick vikariera honom. När Bomansson sedan avgick utnämndes Hausen 1883 till posten. Han verkade sedan som Statsarkivets chef fram till 1916 då han tvingades avgå. Som pensionär fortsatte han sitt arbete med källutgåvorna nästan ända fram till sin död 1942.

Av Reinhold Hausens källutgåvor är det lätt att peka ut två framom andra, nämligen Åbo domkyrkas Svartbok (Registrum ecclesiae Aboensis) och Finlands medeltidsurkunder. Åbo domkyrkas Svartbok är förmodligen den viktigaste enskilda medeltida arkivalien, som belyser Finlands medeltid. Som källutgåva redigerade Hausen Svartboken och kompletterade den med utdrag ur den s.k. Skoklosters Codex Aboensis. Svartboken, som fick sitt namn av att den var inbunden med svart skinn skapades av Åbo domkyrka för administrativa behov. De originalhandlingar, som skrevs av för kyrkans behov har förkommit, förmodligen i samband med en brand på Åbobiskopens borg Kustö i mitten av 1480-talet. I slutet av 1600-talet flyttades Svartboken från Åbo hovrätt, där den då förvarades, till riksarkivet i Stockholm. Därifrån flyttades den till antikvitetskollegiet och när antikvitetskollegiets arkiv upplöstes 1780 överfördes Svartboken till Kungliga Biblioteket i Stockholm. Numera förvaras Svartboken på nytt i riksarkivet i Stockholm.

Svatboken består av 329 pappersblad, av vilka några är helt blanka. Boken är inbunden med tunnt svart skinn. I början av kopieboken finns ett register på tio blad över de handlingar som ingår. Registret är dock inte komplett utan många av de handlingar som ingår har blivit bortlämnade. handlingarna hade kopierats i kopieboken utifrån sakliga grunder och när Hausen redigerade sin utgåva valde han att bryta upp den ursprungliga ordningen. I Hausens Svartbok är handlingarna i kronologisk ordning. Svartboken utgavs på nytt år 1996 och kompletterades då med ytterligare ett förord. Utgåvan är en facsimile av Hausens utgåva från år 1890.

När Hausen utgav Svartboken i diplomatarieform. Den ursprungliga ordningen frångicks och istället var handlingarna uppställda kronologiskt. Varje handling försågs också med en regest. Förmodligen var beslutet att sönderbryta den ursprungliga ordningen närmast praktiskt motiverat. För de flesta forskare var den kronologiska ordningsföljden att föredra. Eftersom Svartboken är en sammanställning av två kopieböcker omfattar det innehållsregister, som ingår i den tryckta utgåvan endast den egentliga Åbo domkyrkas Svartbok medan handlingarna från Skoklosters codex blir utanför. År 1952 utgavs Svartboken och Skoklosters codex som faksimil under ledning av Jalmari Jaakkola. I den utgåvan ingår givetvis den ursprungliga ordningsföljden.

Samtiden mottog Hausens utgåva av Svartboken med tillfredsställelse. Recensenterna Kustavi Grotenfelt och M.G. Schybergson ansåg att beslutet att ställa upp handlingarna i kronologisk ordning var väl motiverat och underlättade användningen. Birgit Klockars var mera kritisk i sin syn på Hausens redigeringar. Hon påpekade att Hausen hade utsatt interpunktion, som ofta saknades i originalen. Det hade bland annat lett till utkomsten av en ”ny” historisk person, målaren Laurentius Conradi, som dock aldrig existerat.

Reinhold Hausens major opus var utgivandet av Finlands medeltidsurkunder I-VIII. I verket ingår över 6 000 urkunder. Hausen hade förberett utgivningen noggrannt och den föregicks bland annt av källserien Bidrag till Finlands historia. I första delen av Bidrag till Finlands historia ingick medeltida handlingar. Bland annat publicerade Hausen två medeltida domböcker, riddaren Birger Trolles skatteräkenskap, räkenskaperna för Kalliala kyrka och ett fotografi av kung Håkans brev av 15 februari 1362, i vilket representanter för Finland fick rätt att delta i det svenska kungavalet. Utredandet av sigillen samlade Hausen till en särskild utgåva och år 1900 utkom hans avbildningar av finska medeltidssigill. Finlands medeltidssigill blev en av Hausens viktigaste källpublikationer. Han framhöll själv experten på området, hovmarskalken Carl Silfverstolpe, som personligen övervaket avbildandet av de sigill som fanns i Sverige. Men Hausens egen insats var dock avgörande. Han utförde själv en stor del av originalteckningarna och planscherna har genomgående en hög kvalitet.

I slutet av 1800-talet diskuterades utgivningsprinciper och editeringsarbete. Speciellt var frågan, i vilken mån de medeltida källorna kunde förkortas vid publicering, uppe för diskussion. Hausen hade redan på 1880-talet propagerade för att källorna skulle tryckas i sin helhet och att sammandrag inte borde användas för medeltida handlingar. Hausen ansåg att varje medeltida aktstycke hade ett värde och att mycket av innehållet kunde bero på ett enda ord eller uttryck. För Hausen stod det därför klart att endast det diplomatariska utgivningssättet skulle komma i fråga. Arbetet med att samla ihop urkunder och avskrifter av urkunder, som skulle ingå i Finlands medeltidsurkunder blev långvarigt och förmodligen inledde Hausen det redan på 1870-talet.

Den första delen av Finlands medeltidsurkunder utkom 1910 och den andra delen utkom 1915, medan Hausen ännu tjänstgjorde som statsarkivarie. Efter att han avgått från sin tjänst kunde han koncentrera sig på urkundsutgivandet och de övriga delarna utkom åren 1921 till 1935. Diplomatariet var kronologiskt uppställt men i den sista delen ingick också ett komplement med urkunder från år 1226 framåt, som Hausen inte publicerat på sina rätta platser i de tidigare delarna. Främst utgjorde de handlingar som helt enkelt varit okända för Hausen men som bragts till hans kännedom när publiceringen av Finlands medeltidsurkunder gjort källutgåvor aktuella och omdiskuterade.

Ursprungligen avsåg Hausen att endast publicera dittills opublicerade urkunder i arbetet Finlands medeltidsurkunder. Han frångick dock sitt beslut och strävade i stället till en maximal bredd. En stor del av de urkunder som ingår hade publicerats tidigare och endel är också direkta avtryck från andra källpublikationer. Eftersom källpublikationerna var av olika kvalitet har följaktligen också direkta avtryck från dem olika standard. Hausen själv var en skicklig paleograf och vanligen är hans tolkningar både pålitliga och exakta. I regel har han tillagt interpunktion och använt stor bokstav för namn och i början av meningar. Tyvärr är det inte alltid känt vem som skrivit rent de original som ingår i Finlands medeltidsurkunder och det är också oklart huruvida Hausen haft tillgång till originalet eller om han har använt sig av ett fotografi.

Det är inte känt vilka källpublikationer, som Hausen har kontrollerat för sitt arbete. Riksarkivets samling av äldre källpublikationer är dock omfattande. Förmodligen skaffade Statsarkivet alla mera betydande källutgåvor under slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet. Eftersom Hausen också efter sitt avsked 1916 hade en arbetsplats på arkivet, hade han givetvis också tillgång till arkivets bibliotek. I fråga om dokumentation fyller inte Finlands medeltidsurkunder de krav som numera ställs på en källkritisk edition. Samtidigt måste det framhållas att Finlands medeltidsurkunder mer än väl fyller de krav som kan ställas på ett lokalhistoriskt diplomatarium.

Det förblir också okänt hur Hausen själv definierade begreppet finsk medeltidsurkund. Själv fastslog han att han samlat de urkunder som berörde Finland , men hur han egentligen såg gränsdragningen är oklart. Källurvalet visar dock att Hausen har haft ett brett perspektiv och försökt se mera praktiskt på frågan. När det gäller de svenska stormännen, riksföreståndarnas och kungarnas handlingar har Hausen medtagit allt som direkt berör Finland och en stor del av sådana handlingar av politiskt innehåll som varit aktuella i krissituationer som berört Finland. I sådana fall har dock ofta endast regesten blivit tryckt.

Vissa källutgåvor och källgrupper har Hausen behandlat översiktligt och endast publicerat regesten i de fall att urkunden berört Finland eller finnar. Detta gäller bland annat Svartboken. Hausen har helt enkelt ansett att det var onödigt att publicera brödtexten på nytt eftersom en då relativt ny utgåva fanns tillgänglig. Dombrev har också behandlats översiktligt. De domar som ingick i Stockholms stads tänkeböcker ingår ofta endast som regester. Domboksmaterial som ingår i de renoverade häradsrätternas domböcker är också översiktligt behandlat.

Finlands medeltidsurkunder består således av en samling dokument, vid vilkas publicering olika principer tillämpats och som blivit tolkade och kopierade med olika noggrannhet. Samtidigt är det bästa ofta det godas fiende. Behovet av att på ett källkritiskt sätt kunna granska urkunderna i sitt sammanhang poängterades redan år 1925 när Arne Jörgensen recenserade andra delen av Finlands medeltidsurkunder. Enligt honom räckte det inte med att få hjälp med arbetet att hitta det existerande källmaterialet. Ett sådant arbete skulle dock ha varit omöjligt för en person. Hausens gigantiska arbete och praktiska inställning till hur ett diplomatarium skulle redigeras med de resurser han hade till förfogande, ledde till att han lyckades färdigställa de åtta delarna. Genom Finlands medeltidsurkunder erbjöds den finlänska medeltidsforskningen en praktisk plattform som grund och urkundssamlingen friar ingalunda den enskilda forskaren från ansvar att efter behov kontrollera sina källor och dessutom leta upp originalet om detta är påkallat.


Andra finländska källutgåvor

Det medeltida källmaterialet är oerhört fragmentariskt och ytterst få mera omfattande helheter har bevarats. Därför uppstod redan tidigt behovet av källutgåvor. Henrik Gabriel Porthan utövade ett avgörande inflytande över historieforskningen vid akademin i Åbo under slutet av 1700-talet. Hans största insats som historiker var utgivandet av Paul Juustens finska biskopskrönika. Visserligen hade redan Algot Scarin utgett den 1728, men Porthan försåg sin edition med utförliga anmärkningar. Porthan kände till Åbo domkyrkas svartbok, som han använde för kommentarerna till biskopskrönikan. Porthan utgav biskopskrönikan som 56 disputationer mellan 1784 och 1800. Sammanlagt bestod arbetet av över 800 sidor och av dem omfattade Juustens text endast 38 sidor. Den stora mängden källkommentarer, detaljundersökningar och belägg av källor utgjorde, enligt Porthan, ett magasin för Finlands historia.

Utgivningen av biskopskrönikan kompletterades med publiceringen av enskilda urkunder och exempelvis väpnaren Kort Hartvikssons testamente från år 1484 , som förvarades i Finströms kyrka, trycktes i Åbo Tidningar nr. 33 1784. Porthan dog först 1804 och han utövade också ett stort inflytande på följande generations historiker. På 1820-talet inleddes utgivningen av Svenskt Diplomatarium. Den första delen utkom 1829 och innehöll urkunder från år 817 till 1285. Svenskt Diplomatarium fick stor betydelse också i Finland och speciellt Adolf Ivar Andersson och Edvard Grönblad tog intryck av utvecklingen där. Edvard Grönblad studerade historia i Uppsala och disputerade där 1839. Han tillbringade somrarna i Stockholm och var nära bekant med bl.a. Bror Emil Hildebrand som var redaktör för diplomatariet. Adof Ivar Arwidsson var personligen aktiv inom diplomatarieprojektet. Han hade medverkat med artiklar i tidskriften Suomi, tidskrift i forsterländska ämnen, som medlemmarna i Finska litteratursällskapet började ge ut 1841. Han arbetade också med ett eget diplomatarium för Finland och kopierade dokument i Stockholm. Stora ekonomiska svårigheter bidrog till att källutgåvan drog ut på tiden. Första delen av Handlingar till upplysning af Finlands häfder utkom 1846 och den sista delen utkom 1858.

Adolf Ivar Arwidsson skapade sig en tillvaro i Sverige men Edvard Grönblad återkom till Finland och fick en tjänst på universitetsbiblioteket i Helsingfors. Han såg publiceringen av urkunder som en fosterländsk gärning. Det var också viktigt att visa på tillhängliga, centrala och viktiga dokument i arkiv. Därför vände han sig skarpt mot de privata manuskriptsamlarna, som genom arkivstölder förhindrade historieforskningen. Han namngav också arkivtjuven Carl-Axel Gottlund och tog kraftigt ställning mot honom i tidningsdebatter.

Grönblads metod att publicera källor skiljde sig från samtidens. Han strävade till att sätta in dokumentet i ett historiskt sammanhang och förklara det genom noter och kommentarer. Hans med handlingar från Klubbekriget utgivna källutgåvor blev därför en säregen form av historisk forskning. Han utgick från sin egen helhetsuppfattning som skapats genom mångåriga studier av och forskning i ämnet. De handlingar som Grönblad hade medtagit och ställt upp enligt vissa tematiska strukturer kommenteras noggrannt och skulle genom sin utförlighet ge läsaren förutsättningar att själv skapa en helhetssyntes utifrån Grönblads frågeställningar.

Grönblad blev allt mera intresserad av medeltidsforskningen och färdigställde en avhandling, Nya bidrag till belysande af Finlands medeltid år 1852. I avhandlingen diskuterade han huruvida Finland hade en historia före 1809. Han utvidgade sin arkivforskning också till Danmark och vistades flera gånger i Köpenhamn åren 1854-57. Avsikten var också denna gång att ge ut en urkundspublikation. Den skulle dock inte ha samma tematiska karaktär söm arbetena om Klubbekriget, utan denna gång avsåg Grönblad att utnyttja diplomatariemodellen som förgrund.

Grönblad avsåg att publicera ett diplomatarium i fyra delar, men måste överge sina planer eftersom han hela tiden upptäkte tidigare okända handlingar. För källutgåvan ställde Grönblad upp handlingarna kronologiskt, numrerade dem och skrev kommentarer. Handlingens proveniens angavs liksom om den också hade publicerats tidigare. Uppgifter om datum och ort har lyfts upp som en sorts rubrik för varje handling. Det omfattande kommentarerna gör att Nya källor till Finlands medeltidshistoria blev en form av Finlands medeltidshistoria, där de enskilda handlingarna spelade huvudrollen medan kommentarerna gav sammanhang och linjedragningar. Tyvärr har Grönblad aldrig preciserat hur han avgränsade begreppet ”finsk medeltidsurkund” men urvalet i Nya källor till Finlands medeltidshistoria visar att han hade en betydligt bredare syn än Reinhold Hausen. Hausen beslöt nämligen att lämna bort några av de urkunder som Grönblad publicerat. Förmodligen ansåg Hausen att de var relativt ovidkommande i sammanhanget. Samtiden uppfattade Grönblads källutgåvor som oerhört betydelsefulla. Speciellt var handlingarna som belyste åren 1503 till 1523 talrika och utgjorde en fortlöpande historia för perioden. Nya källor till Finlands medeltidshistoria var ett enmansverk och Grönblad hade haft tid att ingående studera varje enskilt dokument. Jämfört med Finlands medeltidsurkunder var dock antalet dokument relativt få och de bägge källutgåvorna är därför av olika karaktär. För Hausen skulle Grönblads sätt att arbeta helt enkelt varit en omöjlighet. Fortfarande är dock Grönblads medeltidsurkunder den främsta utgåvan i sin genre.

Slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dominerades av Hausen urkundsutgivning. Han var dock inte den enda historikern som arbetade med medeltida källmaterial. Matthias Akiander hade redan i mitten av 1800-talet specialiserat sig på slaviska och ryska källor. J.V. Ronimus översatte till finska och publicerade problematiska och omdiskuterade skattelängder år 1906. Ad. Neovius utgav 1916 Akter och undersökningar rörande Finlands hsitoria intill år 1401.

Eftersom Finlands medeltidsurkunder var ett omfattande och stort arbete, stod det från början klart att det också var behäftade med felaktigheter och brister. Därför uppstod snabbt en tradition att rätta och korrigera problemen. samtidigt upptäcktes för forskningen tidigare okända urkunder. Både korrigeringar och enstaka urkunder har under årens lopp publicerats i Historisk Tidskrift för Finland främst av Eric Anthoni och Jan Liedgren.

Opublicerade och bristfälligt publicerade källor

Finlands medeltidsurkunder motsvarar källäget på 1930-talet. Det säger sig självt att det utbud av handlingar som då var tillgängligt inte är det samma som idag. Många original förstördes under andra världskriget och är idag endast kända som avskrifter. I andra fall har förteckningsarbetet i olika arkiv nu bedrivits mycket längre än på 1930-talet och tidigare okända dokument och handlingar har därigenom blivit tillgängliga.

Trots att de flesta av de dokument som berör Finlands medeltid är publicerade, finns det fortfarande otryckta handlingar som ingår i olika arkivhelheter. Exempelvis har omfattande källforskning i Vatikanens arkiv lett till att medeltidsforskarna har kunnat visa på, för dem dittills okända handlingar. Också i Sveriges riksarkiv finns arkiv som finländska forskare inte har granskat på sin jakt efter hittills outnyttjade medeltidshandlingar. Ansvaret för att göra ett arkivmaterial tillgängligt för forskningen ligger givetvis på den institution, som har det arkiv, i vilket materialet ingår. Eftersom forskarna endast i undantagsfall kan få tillgång till oförtecknat material är forskningen beroende av att arkivinstitutionerna har möjligheter att bedriva modernt förteckningsarbete också på gamla historiska arkiv.

Trots att enskilda opublicerade handlingar som berör finsk medeltid ingår i utländska arkiv, är dessa förmodligen få jämfört med det material som finns i riksarkivet i Helsingfors. De medeltida domarna och utdragen ur domböcker utgör den källgrupp som är kanske mest översiktligt publicerad i Finlands medeltidsurkunder. Det omfattande finska domboksmaterialet granskades av amanuenserna i det dåvarande Statsarkivet, C. von Bonsdorff och G. Granfelt. Tyvärr framgår det inte vilka av de renoverade domböckerna som beaktats, utan det förefaller som om enstaka domar mera slumpmässigt har blivit medtagna. En möjlighet är att amanuenserna granskade de dombrev som ingick i Topographica-samlingen. Med dem som utgångspunkt granskades senare några av de renoverade häradsrätternas domböcker.

Senare undersökningar visar att det ingår flera medeltida domar i häradsrätternas domböcker. Medeltidsforskaren Kauko Pirinen har gjort en ingående utredning av de finska medeltida arkiven och i samband med den undersökningen granskade han metodiskt vissa domböcker. I Pirinens artikel ingå en tabell med hänvisningar till medeltidsmaterial i de domböcker som han granskat. De domar som ingick i den förkomna Erik Axelssons dombok har också blivit utredda med häradsrätternas domboksmaterial som utgångspunkt. Eftersom de enskilda medeltida domarna ofta har bevarats i flera olika varianter, skulle en publicering av dem vara nästan omöjlig, enligt det diplomatariekoncept som använts i Finlands medeltidsurkunder.

Traditionen att publicera finska medeltidurkunder fortlever. Precis som tidigare utgör den en del av medeltidsforskningen. Samtidigt med jakten på ”nya” källor är det betydelsefullt att redan tidigare publicerade handlingar granskas på nytt. Det går att anlägga flera olika aspekter på utgivningspolitiken. Att publicera ett originaldokument från Vatikanens arkiv ställer andra krav än offentliggörandet av en sentida vidimation av ett medeltida dombrev. Bägge för dock forskningen framåt och utgör värdefulla komplement till källäget. Publiceringen av Finlands medeltidsurkunder som en databas tillåter för sin del nya och mera utförliga sökmöjligheter. Projektets förhoppning är därför att databasen blir ett användbart hjälpmedel för medeltidsforskningen.

Litteratur:
Akiander, Matth.: Utdrag ur ryska annaler. (859-1710). Suomi 1848 s. 1-284, 319. Suomi 1849.
Codices medii aevi Finlandiae. Photographice ed. Societas Finlandiae Historica. 1-2. Tampere 1952. 1: Registrum Ecclesiae Aboensis (Musta kirja–Svartboken). Ed. Jalmari Jaakkola. 2: Codex Särkilahti (Codex Aboensis Skokloster). Ed. Jalmari Jaakkola.
Grönblad, Edvard: Urkunder upplysande Finlands öden och tillstånd i slutet av 16de och början av 17de århundrader. Första Flocken. Häfte I-III. Handlingar rörande klubbekriget. Helsingfors 1843, 1846. Passim.
Grönblad, Edvard (Ed.): Nya källor till Finlands medeltidshistoria I. 1335-1524. Köpenhamn 1857. Passim.
Hausen, Reinhold: Anteckningar gjorda under en antiqvarisk forskningsresa sommaren 1870 i vestra Nyland. Helsingfors 1872.
Hausen, Reinhold: Kuustö slott. Helsingfors 1881. [Diss.]
Hausen, Reinhold: Bidrag till Finlands historia I. Innehåller bl.a. Dombok för Sydöstra Tavastland 1443-1502, Dombok för Sydvestra Tavastland 1506-1510, jämte fragment af en dombok af 1464 samt en skatteräkenskap, begge för delar af Egentliga Finland; Johan Bures utdrag ur konung Erik XIII:s af Pommern numera förkomna skattebok för år 1413; Birger trolles skatteräkenskap för Åbo slott 1463-64; Kyrkoräkenskap för Kalliala (Tyrvis) socken i Satakunta 1469-1524.Helsingfors 1881.
Hausen, Reinhold: ”Urkundssamling i Östersjöprovinserna.” Finsk Tidskrift 1882/12, s. 128. [Rec.]
Hausen, Reinhold: Anteckningar gjorda under en antiqvarisk forskningsresa sommaren 1876 i östra Nyland. Bidrag till kännedom af Finlands natur och folk 44. Helsingfors 1887. Innehåller också tillägg och rättelser till författarens reseanteckningar från västra Nyland amt Egentliga Finland och Åland.
Hausen, Reinhold: Registrum ecclesiae Aboensis eller Åbo domkyrkas Svartbok med tillägg ur Skoklosters codex Aboensis. Helsingfors 1890.
Hausen, Reinhold: Finlands medeltidssigill. Les sceaux Finlandais du moyen âge. I afbild utg. af Finlands Statsarkiv. Édités en reproduction par les Archives d’État de Finland. Helsingfors 1900.
Hausen, Reinhold: Finlands medeltidsurkunder I, II, III, IV, V, VI, VII, VIII. Helsingfors 1910, 1915, 1921, 1924, 1928, 1930, 1933, 1935.
Huldén, Lena: Edvard Grönblad som urkundsutgivare. Musarum minister. Studia in honorem Kari Tarkiainen 14.6.1998. Helsingfors 1998.
Huldén, Lena: ”Reinhold Hausen och källutgåvorna.” Reinhold Hausen (1850-1942) – Kansallisen arkiston rakentaja. Toim. Elisa Orrman. Helsinki 2000.
Jörgensen, Arne: Finlands medeltidsurkunder. Historisk Tidskrift för Finland 1925 [Rec.]
Klockars, Birgit: Åbo domkyrkas svartbok och Finlands medeltidsurkunder. Några synpunkter och rättelser. Historisk Tidskrift för Finland 1957/3-4.
Larsson, Inger: Svenska medeltidsbrev. Framväxten av ett offentligt skriftspråk. Stockholm 2003.
Lilius, Henrik: ”Reinhold Hausen antikvaarisena tutkijana.” Reinhold Hausen (1850-1942) – Kansallisen arkiston rakentaja. Toim. Elisa Orrman. Helsinki 2000.
Lindroth, Sten: Svensk lärdomshistoria. Gustavianska tiden. Utg. av Gunnar Eriksson. Stockholm 1997.
Mustelin, Olof: Studier i finländsk historieforskning 1809-1865. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 361. Helsingfors 1957.
Neovius, Ad: Akter och undersökningar rörande Finlands historia intill år 1401. Historiallinen Arkisto 23 1:3. Helsinki 1916.
Orrman, Eljas: Keskiajan asiakirjat. Suomen historian asiakirjalähteet. Toim. Elijas Orrman, Elisa Pispala. Helsinki 1994.
Orrman, Elisa (Ed.): Registrum Ecclesiae Aboensis eller Åbo Domkyrkas Svartbok – The Black Book of Abo Cathedral. Facsimile version of the 1890 edition with a new introduction and translations of the original preface and the register of documents with brief introductions. Helsinki 1996.
Pirinen, Kauko: Suomen keskiaikaiset arkistot. Historiallinen Arkisto 52. Helsinki 1947.
Ronimus, J.V.: Novgorodin vatjalaisen viidenneksen henki- ja verokirja v. 1500. Todistuskappaleita Suomen historiaan. Julk. Suomen Historiallinen Seura. III. Asiakirjoja, jotka valaisevat Suomen kameralisia oloja VI. Joensuu 1906.
Schybergson, M.G, Finsk Tidskrift 1890/29, s. 464-465. [Rec.] Grotenfelt, Kustavi, Valvoja 1891, s. 42-45. [Rec.]
Suomenmaa I-IX.2 Maantieteellis-taloudellinen ja historiallinen tietokirja. Toim. J.E. Rosberg, Kustavi Grotenfelt, J.G. Granö, Kaarlo Hildén. 1919-1931.
Tarkiainen, Kari: ”Vem var Reinhold Hausen?”. Reinhold Hausen (1850-1942) – Kansallisen arkiston rakentaja. Toim. Elisa Orrman. Helsinki 2000.
Törnblom, Lena: Erik Axelssons domar och dombok – en förkommen domboks proveniens och innehåll. Opublicerat proveniensarbete för högre arkivexamen. Riksarkivet, Helsingfors 1990.